Publicerad i Resele-historia nr 9 1993, av Carl Szabad. Återgiven med hans tillstånd.

Häxan Dordi, en av Forsmos bemärkta kvinnor

Omkring år 1606, under kung Karl IX:s regering, föds en flicka som får namnet Dordi. Hon är troligen från Ed eller den närmaste omgivningen, exakt var är okänt. Hon växer upp och gifter sig omkring 1627 med en man som är 18 år äldre än henne, Israel Hansson i Forsmo. De övertar då också den lilla gården efter Israels mor Kirstin. Fadern, Hans Pålsson, avled redan 1621 i en ålder av över åttio ar.

Efter några år, 1631, föds sonen Hans. Han växer upp på ett magert hemman som inte ger mycket tionde över till kronan och kyrkan. Under 1630-talet varierar skörden mellan två och tio spannar korn årligen och det är inte mycket att föda en familj på när det väl är malet till mjöl.

När Hans är 16 år dör fadern och modern Dordi fortsätter att driva gården själv. Året efter blir det äntligen fred efter 30 års oavbrutet krig. Hon står för hemmanet åren 1647-1650 då sonen Hans övertar.

Under de svåra åren efter  makens död gör Dordi en bekantskap som kommer att bli ödesdiger. En tiggerska passerar hennes gård och de börjar diskutera livets eländigheter. Dordi är orolig för de fåtal djur hon har, speciellt nu när maken nyss dött och hon måste klara det mesta själv. Tiggerskan har emellertid en egen idé om hur Dordi skall skydda djuren mot björn och varg som då var mycket påtagliga hot. Hon råder Dordi att ta en oblat och blanda i kornas mat, det borde ge dem en skyddad tillvaro under deras återstående livstid. Sagt och gjort. Ingen märker Dordis bedrägeri men själv kan hon inte glömma handlingen.

Sonen Hans gifter sig sedermera och skaffar sig barn. Bl a Israel, Kirstin född 1663, Erik född 1669 och Annika född 1671.

I januari 1676 insjuknar Erik i mässling och farmodern sitter och vakar över honom. För att hålla honom vid gott mod berättar hon historier från förr i världen och i ett svagt ögonblick avslöjar hon hur hon en gång hade skyddat sina kor mot rovdjuren.

När Erik tillfrisknat berättar han för omgivningen om farmors tilltag och förbättrar samtidigt historien med att beskriva sin blåkullafärd. Det var högsta mode hos barnen på den tiden och Erik ville naturligtvis inte vara sämre han.

Prästen i Sollefteå, herr Olof Noraeus, är känd för sin nit i att leta upp häxor, och mindre än två månader efter Eriks sjukdom redogör han den 23 mars inför prostetinget för vad som tilldragit sig inom hans pastorat.

Följaktligen står den 70-åriga kvinnan inför tingets tolv nämndemän en onsdag i slutet av juni 1676 for att bekänna sin skuld som hon begått 30 år tidigare. Tinget ser mycket allvarligt på händelsen och bedömer att det är ett brott som bara kan sonas med döden. För att visa sin goda vilja remitterar man emellertid ärendet till den Kungliga Hovrätten i Stockholm.

Slutet på den tragiska historien får vi våren därpå i ett kvitto där skarprättaren Johan Olofsson 7 april 1677 kvitterar 33 daler 24 öre kopparmynt i ersättning för resa och för att han "hafwer justificerat eller afrättat een trållkåna efter Kongl. Håfrättens Resolution, Hustru Dordi wid nampn i Forsmo och Eedh Sochen".

På 1930-talet beskriver Johan Nordlander (Norrl saml 14, s 129, 1934) hur kyrkoherden i Sollefteå Olof Noraeus inte drar sig for att skicka efter en av de beryktade vispojkarna från Nordingrå för att få rätsida på häxorna i hans församlingar. Abraham Nyberg tar också upp frågan och konstaterar att flera häxor blev avrättade i Ed men inga i Resele (Resele saga 0 samling 7 1899). I originalhandlingar har jag emellertid inte kunnat återfinna någon mer än Dordi som avrättats så långt upp efter älven.

Se Dordis antavla här (inte så mycket bakåt, men kan följas nedåt).